”Förändra utan politiker” | Offentliga affärer
ÖVRIGT-Toppbanner1260x250
ÖVRIGT-Mobil-Toppbanner-320×320

SENASTE JOBB

• No Posts Found

”Förändra utan politiker”

Det är parollen för initiativet Miljardprogrammet. Carlos Rojas startade folkrörelsen som en konsekvens av politikernas bristande engagemang i miljonprogrammens bostadsområden. Vi fångade honom för en intervju om demokrati, mångfald och politiker.

Carlos Rojas tog plats i samhällsdebatten när han tillsammans med ett antal kollegor startade tidningen Gringo år 2004. Tidningen som presenterade miljonprogrammens invånare fick stort genomslag och bidrog till att bredda svenska folkets självbild.

Miljonprogrammen är hans hjärtefråga och han har under åren efter Gringo byggt på sina kunskaper i ämnet. Utöver arbetet med Miljardprogrammet erbjuder han konsulttjänster till myndigheter, kommuner och företag som vill öka sin kompetens om miljonprogrammens invånare. Till exempel har Göteborgsoperan anlitat konsultföretaget för tips om hur de kan bredda sin kundgrupp, och Hedemora kommun har fått konsulthjälp för att minska utflyttningen av invandrare från kommunen.

Rätten att ta plats
Han är även en flitig skribent av debattartiklar och blir anlitad till föredrag och seminarier. Under Almedalsveckan har han framträdanden varje dag, även som moderator. Vad har du haft för egenskaper för att slå igenom?

– Det är tyvärr de ytliga detaljerna som avgör. Jag var tillräckligt ljushyad, verbal, snabb att fatta frågorna och uttrycka mig tydligt. Dessutom fanns det ett intresse för ämnet vi förde fram, säger han.

Gringo gjorde sig känd för att använda förortsungdomarnas språk i tidningen, men Carlos Rojas pratar inte själv så idag. Har det betydelse för om man lyckas eller inte?

– Jag har dialekten kvar, när jag talar med andra från områdena, barndomsvänner, folk man stöter på. Men i offentliga sammanhang är det omöjligt, jag kan inte frammana det ens på beställning. Vi har fått lära oss att vi är körda om vi pratar så, för att vi blir identifierade som mindre intelligenta. Miljonsvenskan går inte hem i de etablerade debattforumen.


Namn: Carlos Rojas
Arbete: Miljardprogrammet, konsultföretaget Miklo. ”Jag jobbar inte så mycket, cirka 35 timmar/vecka, inklusive tanketid.
Ålder: 29 år
Familj: Tre barn, tvillingar som är 5 år samt ett bonusbarn 12 år.
Bor: I Stockholmsförorten Alby.
Uppväxt: Norsborg, Vårby gård.
Fritid: Sover gärna, vara med barnen, läsa. ”Jag är en ganska random dude.”

Fakta Miljardprogrammet
En folkrörelse som knyter samman medborgarinitiativ bland de fler än hundra miljonprogramområden som finns runt om i landet. Projekten drivs helt på lokala idéer och resurser och berör skilda frågor, exempelvis om närmiljö, kontakter med skolan, ökad samhällsdialog eller att hjälpa nyanlända flyktingar in i samhället.

Att representera en minoritet i debattsammanhang innebär inte bara motstånd, berättar han.

– Jag upplever att jag ofta blir inbjuden med en god vilja, och att jag får extra applåder om jag säger något smart, oftare än om exempelvis en vanlig debattdeltagare säger något liknande.

Ni fick viss kritik för att Gringo gav en felaktig bild, en för smal bild, av miljonprogramsbefolkningen.

– Vi pratade inte för alla, och vi sa heller aldrig att vi förde allas talan. Men det spelar ingen roll, eftersom det inte var någon annan som fick plats. Det är en svår och inte alldeles ovanlig situation. En kvinna får plats i en styrelse och blir därmed en grindvakt som sitter där och täpper till för andra kvinnor. Hon får uppdraget att representera alla kvinnor. Det är inte mitt fel att jag blev en av mycket få som lyckades göra sin röst hörd. I teorin kan fler göra samma sak, men förutsättningarna är olika.

– Antingen kan man delta och hjälpa till att bredda bilden eller ta på sig representationshandsken. Jag kan inte göra något som är för alla. Jag gör det jag tror på.

Vad får du för respons från beslutsfattare i offentlig sektor – annat än att du blir anlitad för att höras?

– Väldigt lite genuint intresse, extremt lite. Och ännu mindre som jag ser leder till handling. Det beror på att det inte finns människor med vår bakgrund i beslutsfattande positioner. Visst, det är delvis en åldersfråga, vi får se hur det ser ut år 2020. Vi tar makten om 15 år, tillägger han och ler.

Avskaffa integrationsministern
När integrationsminister Erik Ullenhag under våren 2012 bestämde sig för att flytta sitt kontor till Rinkeby under en vecka för att visa att politikerna inte lämnar utsatta områden i sticket, skrev Carlos Rojas en kritisk debattartikel och menade att det var dags att avskaffa integrationsministern.

– Jag tror att syftet från regeringens sida bara var att bli av med frågan. En vecka i Rinkeby, vad ger det? Jämför med den bakgrund man kräver av en försvarsminister! En integrationsminister ska inte behöva spendera en vecka i Rinkeby – kännedomen om livet där ska vara ett baskrav.

Skulle du tacka ja till uppdraget som integrationsminister?

– Nej, det skulle jag inte. Jag anser inte att jag är bäst lämpad för uppdraget, jag har inte den kompetens och den erfarenhet som jag tycker att en minister ska ha.

Finns det någon politisk post du skulle kunna tänka dig?

– Hellre statsminister eller statssekreterare. Men inte idag – om fem-tio år kanske jag skulle tacka ja till en ministerpost. Och sen statsminister på 30-talet, säger han och fyrar av ett till leende.

Han anser att det finns för många inkompetenta politiker idag.

– Ingen statsminister sedan 80-talet har haft ett riktigt jobb bakom sig, alltså ett jobb utanför partiet. Inte sedan före Palme, han hade alltså inte heller det. Jag gick igenom alla cv:n för en tid sedan eftersom jag var nyfiken. Det är märkligt och så tycker jag inte att det ska vara.

Kompenserat motgångarna
Berätta något om det motstånd du mött i livet.

– En terapeut har sagt att jag är besatt av respekt, att vara respektfull och att få respekt. Jag är uppfostrad på ett sätt som varit respektlöst och det har blivit en röd tråd i mitt liv. För mig är det en grundprincip att bemöta människor värdigt och att bidra till att frigöra deras kraft. Det lyckas jag själv inte alltid med tyvärr.

– Jag har kompenserat motgångar med att överprestera. Jag har ett gott självförtroende men inte särskilt stark självkänsla. Därför har jag blivit allergisk mot alla exempel på bristande respekt i samhället.

– Alla våra lärare tillhörde en annan socialgrupp än vi som var elever. Jag hade en lärare en gång som gjorde en bedömning av mig som dålig på svenska. Det resulterade i en framgångsstory eftersom jag som 16-åring startade en nättidning som lockade till sig många läsare.

– Jag hade klasskompisar som hanterade motståndet med att skolka istället. Det händer väldigt många, samhället accepterar en hel del kränkningar på skolor och jobb. Men jag hade energin att göra något av det.

Han anser att slumpen till viss del avgör vem som klarar sig.
– Det faktum att jag hade energi då berodde på faktorer som jag var lyckligt lottad över att ha, som många syskon till exempel.

Hon plockade upp mig
Carlos Rojas är yngst av sex syskon och har fått mycket stöd från dem.

– Min syster Helena har varit mitt största stöd. Hon är 18 år äldre och min gudmor. Hon plockade upp mig, om man säger så. Alla mina syskon fanns där för mig, men hon var den mest aktiva.

Hans syster Helena arbetar som utvecklingschef i Botkyrka kommun.

– Hon säger att jag påverkar henne också. En hel del av Botkyrkas utvecklingsarbete kan komma från våra diskussioner. Vi är överens i mycket, men har olika sätt att arbeta.

Skulle du inte på sikt vilja ha ett liknande jobb?

– Jag passar inte i den rollen, jag fixar inte auktoriteter. Jag är mer av entreprenör, men det är inspirerande att se hennes arbete som bland annat har fokuserat på att mäta och belöna tolerans bland kommunens 6000 anställda.

Framtidsplanen är istället att plugga nationalekonomi, så småningom, och ta en anställning.

– Jag skulle hellre arbeta på departementsnivå än på en kommun.

SÄG DIN ÅSIKT. SKRIV EN KOMMENTAR!

MER Ledarskap

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *