“Inte mer resurser som behövs” | Offentliga Affärer
ÖVRIGT-Toppbanner1260x250
ÖVRIGT-Mobil-Toppbanner-320×320

SENASTE JOBB

• No Posts Found

“Inte mer resurser som behövs”

– Det föreligger inget generellt behov av resurser till den gemensamma sektorn.

Tvärtom är det sannolikt både oförståndigt och på sikt direkt oklokt att falla in i ”kören” som kräver generella resurstillskott till den svenska offentliga sektorn, menar Kjell Nilsson, före detta sjukhusdirektör vid Universitetssjukhuset Örebro.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar han för att inte ta tag i regionernas ekonomiska problem i tid och pekar på det som hände mellan åren 1995 och 2000 då han var ansvarig vid Universitetssjukhuset i Örebro (dåvarande Regionsjukhuset Örebro).

Allvarliga ingrepp
– Fler än tusen medarbetare vid sjukhuset förlorade sina arbeten och samtidigt avvecklades ungefär 20 procent av det totala antalet vårdplatser. Parallellt genomfördes omfattande omstruktureringar av sjukhusets samlade vårdverksamhet, påminner Kjell Nilsson.

Orsaken till ”dessa mycket allvarliga ingrepp” i sjukhusets organisation och funktion var enligt debattören ”avsaknaden av politiskt mod att våga adressera regionens ekonomiska problem i tid.”
– Man valde att skjuta problemen framför sig. Låt oss inte göra om samma misstag igen, varnar den tidigare sjukhusdirektören.

Stora likheter med 2020
Slutligen pekar han på de stora likheterna med den situation som nu råder vid Sveriges universitetssjukhus; betydande ekonomiska problem, snabbt växande vårdköer och frustrerad personal.
– Det är nu politiskt ansvariga och chefer i vården måste visa mod och stiga fram och bli ledare. Om inte så riskerar historien att upprepa sig, avslutar Kjell Nilsson.

 

SÄG DIN ÅSIKT. SKRIV EN KOMMENTAR!

MER Vård

One Response

Kommentera
  1. Björn Abelsson
    feb 13, 2020 - 03:42 e m

    Kjell Nilsson känner uppenbarligen inte till Baumol-effekten. Den innebär att om vi vill bibehålla nivån på de offentliga tjänsterna så är det ofrånkomligt att den offentliga sektorns andel av nationalprodukten ökar. Detta är inte en åsikt, det är ett grundläggande ekonomiskt faktum.

    Orsaken är, att tjänsteproduktionen har en sämre produktivitetsutveckling än varuproduktionen. Alla de prylar vi tillverkar kräver kortare och kortare arbetstid. Varje gång vi läser om stora investeringar i tillverkningsindustrin framhålls att produktionen ökar, medan antalet anställda förblir oförändrat, eller t.o.m. minskar. Ett nyligt exempel är utbyggnaden av Östrands massafabrik utanför Sundsvall. Genom en investering på 8 miljarder kronor har produktionen av pappersmassa fördubblats, med oförändrat antal anställda.

    Tjänsteproduktionen är svårare att rationalisera. En undervisningstimme i skolan är fortfarande 40 minuter. Att öka lärarens produktivitet genom fler elever i klasserna medför andra problem. Att spela An die Freude, fjärde satsen i Beethovens 9 symfoni, tar fortfarande 20 minuter och den kan inte (med bibehållen kvalitet) spelas snabbare. Orkesterns produktivitet kan ökas genom ett större auditorium, men då blir åhörarnas resor längre. Man kan också ge en god upplevelse genom att visa konserten på film till åhörare över hela världen. Men det är inte riktigt samma sak som live. Och kostnaderna för försvaret verkar kunna öka hur mycket som helst innan generalerna tycker att de kan leva upp till de försvarspolitiska målen,

    Visst finns det tjänster som kan produceras mer effektivt än i dag. Många rutinartade tjänster kommer troligen snart att vara automatiserade. Men just inom sjukvården förefaller möjligheterna vara små. Tvärtom ökar ofta kostnaderna för sjukvård genom att vi forskar fram nya – dyra – mediciner, lär oss nya – dyra – behandlingsmetoder eller det uppstår nya sjukdomar som är dyra att behandla (HIV, Sars, Coronavirus – – – ).

    Problemet med finansieringen av den offentliga sektorn är därför betydligt större än våra politiker verkar inse. Det räcker inte med privatisering (privata tjänster visar ingen större produktivitetsutveckling än offentliga), effektivisering, nya styrmetoder eller organisationsformer, sådant som högern brukar förespråka. Men vänsterns medicin, med ständiga skattehöjningar, är inte heller en framkomlig väg. Ganska långt innan vi når 100 procents beskattning kommer höjda skatter att börja ge lägre skatteinkomster.

    Det krävs alltså ett nytänkande om hur vi ska finansiera våra gemensamma behov. Jag har inga svar på hur detta bör ske. Men troligen kommer det att bli nödvändigt med en hårdare prioritering av vad den offentliga sektorn ska göra och vad som kan överlåtas till privata aktörer. Troligen kommer det också att krävas en ökad andel avgiftsfinansiering, både för att ge inkomster och för att ransonera konsumtionen av offentlig service. Och troligen måste också skatterna öka, i första hand då de konsumtionsbaserade skatterna. Men att den offentliga sektorn behöver ökade resurser lär vi inte kunna komma i från. Om vi inte accepterar en successiv nedmontering av densamma.

    Reply

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *